En välfärdsföretagares avskedsbrev

NYHET Publicerad

GÄSTKRÖNIKA Jag var en välfärdsföretagare, stolt ägare till förskolebolaget Helianthus. Jag drog igång 2002, var under mina 15 år ensam ägare, startade 15 förskolor och omsatte ca 100 milj. Jag heter Solveig Sunnebo och nu har jag gett upp och sålt mitt företag.

Solveig Sunnebo, grundare och VD Förskoleteamet Helianthus

Solveig Sunnebo, grundare och VD Förskoleteamet Helianthus

Jag är stolt över mig själv men också otroligt stolt över mina kompetenta medarbetare. Medarbetare som varje dag går till jobbet fast beslutna att göra sitt bästa och medverka till att vi utvecklar verksamheten. Medarbetare som medvetet har valt att börja arbeta hos oss därför att de fortfarande kan välja. Medarbetare som uppvisar en så låg sjukfrånvaro att kommunens personalchef ringer och frågar hur vi bär oss åt.

Jag är också stolt över det vi levererar och erbjuder, d.v.s. en högkvalitativ förskola. Vi erbjuder valmöjlighet och ett alternativ för föräldrar när de ska välja förskola till sina barn. En förskola som arbetar med nya angreppsätt, nya processer och innovationer som bidrar till en bättre och effektivare välfärd.

Mitt kanske viktigaste bidrag och innovation är Förskolebussen. Förskolebussen är ett koncept som jag började utveckla för snart 10 år som innebär en specialbyggd buss för förskola med plats för 22 resp. 15 barn som fungerar som en vanlig avdelning. Förskolebussen tar med sig barn på nya äventyr varje dag, erbjuder ett situationsanpassat lärande och ett verklighetsbaserat lärande. Jag hade sex bussar i mina verksamheter men i Sverige rullar dock ett 40-tal bussar utspridda i olika kommuner. Det känns kul att jag har kunnat bidra till det! Extra kul är det också att Uppsala Universitet har fått ett jätteanslag för att forska på fenomenet Förskolebussar ur olika infallsvinklar. Studierna kommer att pågå i fyra år och vi bistår på alla de sätt vi kan.

Välfärden står inför stora utmaningar i framtiden. Vi har att se fram emot en allt äldre befolkning med allt vad det innebär. Vi blir allt fler människor som måste ta del av vår välfärd både vad gäller förskola, skola, vård etc. Vi har dessvärre också en kompetensbrist inom snart sagt alla grenar av välfärden. Hur ska vi locka våra unga till branschen?

I det läget måste vi hjälpas åt att göra välfärden till en attraktiv arbetsgivare. Vi måste hitta nya angreppssätt och göra välfärden mer effektiv samtidigt som vi inte ger avkall på den kvalité vi levererar. Vi måste också skapa förutsättningar för kvinnor att vara en naturlig del av denna utveckling, trots allt det är vi som fortfarande bär upp den.

Istället bestämmer sig vår regering för att sätta stopp för alla privata krafter inom välfärden! Regeringen tillsätter utredningar som gör att de som vill hjälpa till förintas. Först kom kostnadsutredningen – snaran började tillverkas. Sedan kom Offentlighetsutredningen - Snaran läggs nu runt halsen. Och nu senast kom Reepaluutredningen – Nu drar man åt snaran rejält, om någon överlever bryr man sig inte om.

Skall staten nu konfiskera det jag, och många med mig, under många år byggt upp? På 800 sidor har Reepalu lyckats skriva om hur och varför han anser att mitt bolag inte ska få gå med vinst och därmed sakta försvinna. 800 sidor byggda på osanningar och myter om hur välfärden ser ut idag. 800 sidor byggda på total oförståelse om hur branschen fungerar. 800 sidor som redan nu förkastas av de människor han hänvisar till i sin utredning.

Vad är det då Reepalu säger? Han säger att visst ska jag få vara kvar, men hädanefter får jag inte ha någon buffert i mitt företag, jag får inte utveckla det, det får inte växa, jag får naturligvis inte tjäna pengar på att vara kreativ, ta gärna risker men jag ska veta att det jag tillför tillfaller staten i framtiden.

Det Reepalu kommit fram till är infernaliskt. 7 procent vinst tycker Reepalu är rimligt. Men på vad jag ska beräkna de 7 procenten berättar han inte. Det är nämligen 7 procent på investerat kapital. Investerat kapital= varor.

”Alla pengar ni får ska gå till det som de är till för. Se på oss kommuner vi vet att ta vara på pengarna!” Vet dom verkligen? Jag vill hävda motsatsen.

Välfärden investerar inte i varor vi investerar i människor! Vi investerar i personaltäthet, kompetensutveckling och bra arbetsmiljö. Inte i industriella maskiner!

Jag vill passa på att säga något om det som flugit under radarn än så länge. Inte nog med att Reepalu ska rasera fundamentet till välfärdsbranschen, han drar sig inte för att blanda in andra branscher heller. Det handlar inte bara om de 7 procenten som nu diskuteras i media, det handlar också om att han vill gå in och reglera min lön som jag tar ut från företaget. Skulle jag, vilket jag gör, äga något utanför mitt förskolebolag som påverkar det, skall detta också regleras. I mitt fall äger jag två fastighetsbolag med fastigheter som hyrs ut till förskolor. Dessa bolag skall om utredningen blir en sanning, regleras så att jag inte tjänar för mycket på dom. Undrar vad fastighetsbranschen säger om det? Jag ska inte heller få tjäna pengar på mina bussar som jag hyr ut till mina förskolor. Lite kanske hon ska få tjäna, men ”reglera det måste vi” konstaterar Reepalu. Närstående ska inte heller få tjäna pengar på att leverera till mina förskolor. Det innebär att min man nu ämnar lägga ner det leksaksföretag han äger eftersom jag är en av hans kunder. Vem är vinnare och vem är förlorare i allt detta? Jag kan konstatera det finns ingen vinnare, bara förlorare.

De största förlorarna är de människor som i framtiden förväntar sig en väl fungerande välfärd för det kommer inte det offentliga vare sig ha råd med eller kompetens nog att leverera.

Jag är trött på politiker som far med osanningar om mig och mina vänner. Det är dags att ta farväl. Jag går nu vidare i livet. För mig är välfärdsbranschen ett avslutat kapitel, nu får jag hitta nya arenor att utvecklas på.

Jag har inte gett upp, någonstans måste det väl finnas lite vett och ärlighet kvar?

Solveig Sunnebo