Varför måste jag försvara vår rätt att finnas?

NYHET Publicerad

GÄSTKRÖNIKA När jag och min kollega Anna träffades var vi båda frustrerade över stelbentheten i den kommunala förskolan. Med fem respektive tre barn så hade vi båda erfarenhet av förskolan ur ett föräldraperspektiv. Vi upplevde att verksamheten inte var anpassad efter familjernas behov.

ta93bd3f

Maria-Pia Karlsson, Solberga Förskolo

Foto: Kicki Nilsson / TT

Exempelvis öppnade förskolan i Lindesbergs kommun klockab 06.00 på morgonen trots att skiften hos flera stora arbetsgivare började klockan 05.42. Vi började ifrågasätta: Varför är det så? Hur löser familjer det? Får inte en förskola öppna 05.30?

Vi funderade även mycket kring stängningsdagar som förskolorna och skolorna har. Måste de vara en vardag? Hur löser familjerna det? Anna är förskollärare och jag är beteendevetare, så vi har båda ett stort intresse för att jobba med människor och främst barn. Vi tänkte att vi har så mycket visioner att vi bara måste starta en egen förskola – så det gjorde vi.

Vi drog igång vår första förskola Rörmokeriet i Lindesberg och ganska snart efter starten fick föräldrar i grannkommunen nys om förskolan och ville sätta sina barn hos oss. Vi tänkte att inte ska de behöva åka med barnen till Lindesberg, så vi började skissa på en förskola även i Nora. Där tog processen längre tid än i Lindesberg då vi fick nej av kommunstyrelsen att få öppna, men efter att vi överklagat i förvaltningsrätten kunde öppna förskolan Äventyret i Nora. Ett halvår efter vi öppnat i Nora öppnade vi en till förskola, denna gång i Lekebergs kommun. Nu har vi omkring 150 barn inskrivna och cirka 30 medarbetare. Efterfrågan är stor på förskoleverksamhet anpassad efter familjernas situation!

En annan viktig drivkraft är att vårda den valfrihet vi har i Sverige. Valfriheten är ett fantastiskt system som ger föräldrarna rätt att välja vem som ska ta hand om deras barn, vilken skola barnen ska gå i eller vilken läkare som ska behandla familjen. Det är en unik möjlighet vi har och något som vi ska vara stolta över och vårda.

En särskilt stor hjärtefråga för mig är valfriheten på landsbygden. I flera kommuner som angränsar till min hemkommun finns inget alternativ till de kommunala förskolorna och vi som familjer blir anvisade en förskola och då är det den som är vårt enda alternativ. I de kommuner vi finns har det varit en stor drivkraft – att ge invånarna valfrihet och också väcka deras uppmärksamhet på att de faktiskt kan ifrågasätta. Jag tänker att det inte är en tävling i vem som är bäst utan att verksamheterna oavsett huvudman kan hjälpas åt att lyfta och inspirera varandra.

Valfriheten innebär också en större frihet för oss som arbetar inom förskolan, eftersom friskolesystemet möjliggör för lärare och förskollärare att själva få äga och driva sin arbetsplats. Att få möjlighet att arbeta åt sig själv och inte den stora kolossen kommunen. De som sätter sig in i vardagen hos oss och andra välfärdsföretagare inser snart att det inte handlar om stora vinstuttag och att generera enorma vinster. I själva verket handlar det om att vi har en unik vision om hur en förskola, skola eller vårdcentral ska bli verklighet. Det är en fantastisk känsla att känna att vi ständigt utvecklar förskolorna och hittar nya lösningar tillsammans med personalen. Att se att barnen trivas på förskolorna och att föräldrarna är nöjda, gör det värt allt arbete.

För att vara egen företagare i välfärdssektorn är kämpigt och tidskrävande. Därför har Reepaluutredningen inneburit en stor belastning för oss. Vid flera tillfällen har jag varit med i debatter och försvarat vår rätt att få finnas. Det är otroligt sorgligt, den energi som vi lägger på att få försvara vår existens. För det är vår existens det handlar om. Att bli begränsade i rörelseresultat och tvingas göra dålig resultat gör att vår existens hotas. Energin kunde vi istället lagt på att utveckla vår verksamhet och tillsammans med andra verksamheter utveckla förskolesverige.

Det målas upp en felaktig bild av välfärdsföretagarna som giriga kapitalister som jagar vinst. Länge brydde jag mig inte om Reeplautredningen då jag trodde att den inte kommer involvera mig och Solberga. Håller man god kvalitet så finns det inget utrymme för enorma vinstuttag. Men när jag insåg att förslaget skulle begränsa oss i hur mycket rörelseresultat vi får ha – det vill säga hur stor möjlighet vi har att spara till en buffert - förstod jag hur galen utredningen är och hur lite Reepalu och hans anhängare förstår om företagande och välfärd och arbete med människor.

Maria-Pia Karlsson,
Solberga Förskolor