"Även skogsföretagare behöver rimliga spelregler"

NYHET Publicerad

GÄSTKRÖNIKA Hälften av Sveriges skog ägs av 300 000 privata skogsägare. Vi har alla olika mål med vårt skogsägande. Kanske är vi aktiva och gallrar, röjer och planerar för nästa generation. Kanske äger vi ett entreprenörsföretag och utför olika skogstjänster, eller något annat. Men det är med stigande irritation som jag ser möjligheterna inom mitt skogsföretag begränsas av staten.


Vår gemensamma nämnare är nämligen att vi är företagare. För många av oss är dessutom skogen en betydande resurs i mycket mer entreprenörskap än enbart skogsbruket. Det är därför med stigande irritation som jag ser möjligheterna inom mitt skogsföretag begränsas av staten. Det nya förslaget till skogsvårdslag där artskyddsdirektiv, klagorätt från ideella föreningar och nyckelbiotopsinventeringar kan hindra en skogsägare från avverkning är ett stort hot mot den tradition av frihet under ansvar som vi byggt upp i skogssverige.

Jag har valt att kombinera företagande med livsstil. Jag vill bo nära naturen och kunna vara ute i skogen året runt. Tack vare moderna kommunikationsmedel kan jag bo och verka i norra Jämtland med kunder över hela landet då jag jobbar som konsult och mentor inom affärsutveckling.  Grunden i företagandet är ändå skogsgården, med alla generationer bakåt som strävat för att bygga den grund som mitt företagande nu vilar på.

I mitt konsultföretag är det en självklarhet att jag kan planera för och förfoga över de resurser som jag köpt och som jag behöver för att kunna sköta mitt företagande och därmed bo och verka på det sätt jag har valt.

Att då hamna i den paradoxala situationen att delar av mina resurser kan göras obrukbara genom att jag inte får avverka skogen på grund av så kallad nyckelbiotopsmärkning är helt nytt för mig. Det innebär en värdeminskning, alltså att min skog inte längre har något värde som säkerhet. Det skulle vara som om Riksantikvarieämbetet kom in på mitt kontor och sade: ”vi tycker att ditt kontor är representativt för kvinnors företagande 2018 så nu vill vi K-märka rummet. Du måste underhålla apparater och rum så att det är rent och funktionellt men du får inte längre arbeta här, sälja dina grejer eller låta bli att underhålla dem. Vill du jobba vidare får du köpa ett nytt kontor någonstans, och det finns ingen säkerhet hur länge du får bruka det heller. Men självklart får du fortfarande äga ditt kontor.”

Så fungerar det för alltför många företagande män och kvinnor i skogen idag. Det är otydliga spelregler som förstör värdet på mitt företag inför framtiden och det är fullkomligt oacceptabelt.

Vissa påstår att det enbart påverkar brukande- eller nyttjanderätten. Det tycker jag är en orimlig diskussion. Att ha äganderätt utan brukanderätt eller bestämmanderätt är en unik form av konfiskering utan att stat och myndigheter behöver betala.  De pengar regeringen anslår till skydd av skog räcker heller inte på långa vägar för att ersätta markägarna för de arealer som Skogsstyrelsens och Länsstyrelsernas tjänstemän tycker är skyddsvärda. Än mindre räcker pengarna till för de arealer som den ideella naturvården önskar sig.

Om jag och många andra småskogsägare och våra företrädare hade gjort som staten önskade under 1970- och 80-talen hade vi avverkat all gammal skog. Då hade den biologiska mångfalden på våra mina marker varit betydligt lägre, men fastighetens värde högre. Som skogsägare ska vi inte behöva lida för att det nu finns höga naturvärden på min mark. Staten som under 1900-talet drev på avverkningarna av äldre skog ska inte tippa miljönotan i knät på oss enskilda skogsägare!

Just ni är vi många privata skogsägare som känner oss bakbundna och misstrodda. Det gynnar varken skogen, miljön eller utvecklingen i Sverige. Om vi vill ha ett levande landskap med bredd och mångfald i företagandet måste vi se till att vi som äger resurserna också har tydliga och långsiktiga spelregler som vi kan förhålla oss till.

Marie Simonsson, företagare i Gåxsjö och styrelseledamot i skogsägarföreningen Norrskog